Ibland är det så mörkt att det nästan hade varit skönt att försvinna ner i det där mörka hålet som hela tiden befinner sig strax framför mina fötter.
De mörka stunderna kommer ofta plötsligt, och det känns som om man snurrar i ett ekorrhjul som inte stannar. Det finns inga avstigningar, inga lösningar i sikte.
Någon gång måste ju det ju lossna? Eller?
Som om vi inte hade mycket att tänka på innan så förvärrade jag det hela genom att bli sjukskriven... Det känns så. Att jag förvärrat allt på ett egoistiskt sätt... Jag hatar att inte ha lösningar i sikte... Och jag har inte en endaste bra lösning. Inte en endaste.
