Vad föder ångest?

Svaret är: vad som helst, allting eller inget.

Jag fick panikångest och dödsångest under min utbildning 1999-2000. Kanske påverkade läran om sjukdomar mig mer än vad jag trodde, till slut var jag livrädd att mina barn skulle drabbas av allt det som jag läst om.
Under senare delen av utbildningen så kom dödsångesten. Jag satte en kola i halsen och trodde verkligen att min sista stund var kommen. Jag var alldeles ensam och kunde inte andas...
Efter en stund (kändes som 2 timmar, sanningen är nog närmare 30sek) med panik och div övningar så halkade kolan "rätt", och jag kunde få i mig luft. Efterhand som den sedan smälte, så blev det lättare att andas...

Efter denna händelse så följde några år med en del problem med maten, inga klara ätstörningar, men jag lovar att jag tuggade maten ordentligt och undvek i princip kött. Värre var det med rädslan för att andra skulle sätta i halsen. Jag var hela tiden rädd för att mata någon annan, att jobba med sjuka människor som ibland ska matas var ingen höjdare.



Jag kan fortfarande drabbas av lite ågren när jag ska mata små barn eller äldre människor... Jag har full koll på hur människor i min närhet äter, lika bra att vara redo liksom...



-----------------------------------------------------
Panikångesten föddes av ångest. Ångest är lättare att handskas med jämfört med panikångest eftersom som panikångest är plötslig och oresonlig. Den bara dyker upp, elak och hård. Fast benägen om att krossa dig. Helt utan relevans. Men den kommer sällan utan att matas med vanlig ångest. Något måste ge den energi och kraft.

Att vara förälder...

... är alldeles underbart, det är den största meningen med livet.
Men att vara förälder innebär inte bara rättigheter och glädje, utan också massor av skyldigheter, oro, tårar och magknip.
Man rannsakar sig själv väldigt när barnen inte mår ok, jag har vänt ut och in på mig själv för att komma på om jag kunde gjort något annorlunda. Nu vet jag att jag säkert kunde gjort massor annorlunda, men även att dåtid är dåtid. Jag kan inte ändra historien och får istället ta tag i nutid.

Tyvärr så sätter det ändå sina spår, och jag märker det väldigt eftersom vi har ett yngre syskon till tjejerna. Ett ganska mycket yngre syskon. Jag är på vakt hela tiden, tar minsta kritik väldigt personligt...

Att curla sina barn...

... är ett big NO-NO. Det är fult att curla, du kan få skulden för en massa saker om du curlar dina barn. Ett "duktigt" barn är ett barn som är självständigt, starkt och ganska okänsligt. Har du lyckats uppfostra ett barn som kämpar hårt och tar för sig så har du lyckats.

Om dina barn inte riktigt reder ut att fixa saker på egen hand och är känsliga så måste du ha curlat, det tar alla för givet. Är ditt barn dessutom en väldigt glad person så är saken klar! Att ditt barn ser frisk och kry ut, men har ett eller flera funktionshinder, är helt klart inte till din fördel.

Ett barn med funktionshinder kan vara ett barn med ett stort leende och varmt hjärta, men ha väldiga svårigheter att anpassa sig till samhället... Våra barn ska anpassas till samhället, det står i lagen. De har rätt till hjälp (ha...) för att anpassningen ska göras smidigt...
Om våra barn inte kan anpassa sig då? Ska mitt barn behöva ta massa mediciner för att kunna anpassa sig, eller ska samhället kanske tillåta att de faktiskt har ett funktionshinder. Kanske ska vissa saker i samhället anpassas för att mina barn ska kunna fungera... utan medicin och ångest.



Om en ångestfylld tjej är låg och mår dåligt så pumpar vi i henne medicin och säger, "ryck upp dig, ta tag i problemet, KBT fixar allt"!
Om en person förlorar sitt ben, så säger vi inte "res dig upp och gå, ryck upp dig. Gå på två ben."
Konstig liknelse? Nej, fundera på det ett tag.

Mina döttrar KAN inte göra vissa saker. Men de kan anses vara besvärliga om de inte försöker gång på gång. Kanske får man acceptera faktum till slut.

Thanks for nothing.

Vi klarar oss själva... Än så länge...

Döttrarna har gjort enorma framsteg sedan de flyttade hemifrån (kan inte hjälpa att jag får en klump i magen... det låter som om de mår bättre utan mig...). Yngsta dottern var 19 år, yngre än de flesta som flyttar hemifrån nu för tiden, men vi kände att det var verkligen nu eller aldrig! Alla tjatade om att vi skulle klippa navelsträngen, vilket jag gjort för länge sedan men dottern knöt fast sig igen hela tiden, meningen visste HUR. Jag visste, men ingen kunde hjälpa oss med det heller. Som tur var så lyckades vi hitta en halvknasig och urdålig hyresvärd som behövde få uthyrt sin lilla etta. Dottern, som letade lägenhet varje dag, lyckades bli först till kvarn ;).

Hon bor alltså ensam nu och klarar det fint :). Några gånger varje månad så får hon en dipp och längtar hem. Jag tror att hon egentligen längtar efter en kram, barnprogram och lite medlidande, men oavsett så får hon panikångest och kvällen blir olidlig.
Smsen är fulla med tårar och smärta, man har lärt sig att det är bättre att ringa upp henne. Då blir hon lugnare. Jag är så stolt att hon sen kan lugna sig och somna ensam i sin säng. Alla som vet hur en panikångestattack känns förstår vad jag menar....

Äldsta dottern är nu en ung kvinna som är så oerhört behagliga att vara med. Hon är en äkta vän och ställer alltid upp.

Jag är så stolt över våra underbara tjejer <3. Vilka kämpar. Vilka tappra underbara tjejer. <3

De bortglömda?

När våra barn fyllt 18 så är de myndiga och vuxna i myndigheternas ögon, men handla öl, vin eller sprit-det får de ej...;)
De är vuxna, oavsett hur deras liv ser ut. Plötsligt har du som förälder noll koll om ditt barn så önskar.


När yngsta dottern fyllde arton så flyttades hon över till vuxenpsyk, helt naturligt, och i skolan försvann alla måsten- "det är frivilligt".
Dottern är en besvärlig patient, det har vi förstått. Så pass besvärlig att när mamma inte längre kan blanda sig för mycket så glöms hon bort. Antagligen tycker de att de kan "lägga henne åt sidan" eftersom de gett henne medicin, hjälpt henne med sjukintyg och aktivitetsersättning. Hon borde kanske vara "nöjd"?? Nöjd med att vara bortglömd och ett "hopplöst fall"...

Läraren skulle höra av sig om hur skolgången skulle se ut... Nu är det november... :(
Trodde i min enfald att skolans termin fortfarande började i augusti?!

Avvikelserapport

I ett tidigare inlägg så skrev jag lite kortfattat om en kväll som involverade frånvaroattack, ambulans, otrevlig personal mm. Personalen var väldigt otrevlig, kom med kränkande påståenden och skötte det hela så jäkla dåligt. Händelsen ledde till att jag rapporterade, dock än så länge bara till ansvarig på ambulans, och detta ledde i sin tur ialla fall till en avvikelserapport. Om en avvikelserapport skrivs, så måste detta följas upp, skrivas ner hur detta ska undvikas i fortsättningen mm, men jag vet också hur lätt alla tar på en avvikelse...
Personen i fråga tog för givet att min dotter var påverkad av droger eller alkohol, fnös åt henne när hon förklarade att hon aldrig dricker alkoholhaltiga drycker pga sin medicin... De trodde henne inte när hon sa att hon faktiskt inte hade någon känsel i sina ben, att hon alltid är tillfälligt förlamad efter ett anfall. "Det hade de aldrig hört talas om, det hängde inte ihop med svimningar!"   SUCK

Ok, dottern väger inte 40kg längre, men då är det väl ännu större anledning att lyfta henne enligt en plan... Jag vet att ambulanspersonal lyfter tyngre människor än min dotter, en arm under benet, en arm under armen, 1..2..3! Vår dotter tog de i varsin arm, varpå hon hängde i hela sin tyngd ner mot marken. Benen var förlamade, de asades efter som spagetti. Hennes axlar fick ta all tyngd och hon HÄNGDE som en trasdocka. Hon är tuff, men detta var kränkande! Hon sa tyst "aj" när de drog och benen fastnade i trappan, inte för att det kändes i benen-utan i hennes stackars armar...

Sen lämnades vi i trappen. Efter en timme eller nåt, kunde hon asa sig upp baklänges medan jag tryckte emot benen som fortfarande inte "var med".



Nästa steg är nu anmälan på annan distans. Jäklar om detta ska behöva hända igen.