...

Ibland är det bara lite för tungt. Lite för invecklat, lite för tufft.

Några intensiva dagar.

Väcktes för några dagar sedan av yngsta dottern, precis när jag somnat så där gott och inte riktigt fattade vad som hände när mobilen ringde...
Hon hade fått en frånvaroattack, fallit ihop och låg i ambulansen när hon ringde upp. Jag hörde på hennes röst att hon var "ok", och var blev inte så stressad, tankarna snurrade väl mest runt det faktum att hon numera bor i lägenhet och inte på första våningen...
För att göra en kränkande och irriterande historia kort, så körde jag i alla fall dit och höll henne sällskap i trappen när hon satt där och väntade på att känseln skulle komma tillbaka... De var "snälla nog" att släpa in henne där och lämnade en filt ifall hon skulle frysa... Som tur var så kom lite känsel tillbaka efter en timme, och hon kunde hasa sig upp, ett trappsteg i taget, med min hjälp.

Nu väntar en anmälan till ambulans, där vi ska reda ut deras principer och hantering av patienter.
Någon jävla ordning får det vara. Är så trött på kränkningar och dåligt bemötande.
Kanske orkar jag dra hela historien i ett annat inlägg... Men inte just nu...



Idag fick magkatarren sig en kick när äldsta dottern berättade att hon skadat sig igen.
Ordentligt fula skärsår på benen som kommer att svida ett tag och de kommer med all säkerhet att lämna fula ärr...
Anledningen var ångest, orsaken till ångesten kan väl kvitta... Mr Ångest är en ful typ, och han kommer när man minst anar det... Ofta när man tror att man har gjort sig kvitt honom, lurat honom tillräckligt många gånger...


Man blir matt. Så klart blir man orolig, men mest ledsen och matt.