Ska jag skriva en bok?

Iså fall skulle den kanske inledas med följande text:

 

Jag har fortfarande mardrömmar om den där dagen och får ont i magen när jag tänker på hur allting kunde ha hanterats så annorlunda.

 

 

 

         Jag bär ut dottern i bilen. Hon gråter och ber mig att få slippa. Hennes ögon är rödgråtna och uppspärrade, de lyser av förtvivlan och skräck. Jag pratar lågt och sakligt, men inom mig skriker även jag av förtvivlan. Det känns som om jag för min egen dotter till avrättning.

Men jag har fått instruktioner, instruktioner av de som vet; pedagoger, psykologer och annan personal på skolan. De har berättat för mig att dottern inte alls får ångest, hon är bara en envis dotter som vill bestämma över mig. Hon är bara arg liten flicka som hellre vill vara hemma hos mamma än att lyssna på andra vuxna. De säger att dottern har svårt att ta emot instruktioner och lyda dem.

Hela morgonen har varit ett helvete. Det har tagit mig två timmar att få henne så långt som ut i bilen. Dottern är åtta år och jag har i en timme klätt på henne som om hon vore två år, både byxor och tröja har hon slängt av sig flera gånger. Jag har kramat och pussat, nonchalerat hennes skrik, pratat om för henne att hon ”visst ska till skolan, det finns en lag som säger detta”.

Hela mitt inre skriker. Detta kan inte vara rätt. Att barn kan ha perioder med skoltrötthet och trots, det vet jag, men detta är absurt. Hon mår inte ok. Kan detta bara bero på trots? Är jag bara en svag mamma som inte satt ner foten ordentligt, har jag inte varit tillräckligt bestämd?

Jag bär ut dottern i bilen. Spänner fast henne och springer sedan runt för att sätta mig i bilen innan hon har hunnit knäppa loss bältet. Hon vinner några gånger, men hon börjar bli utmattad av gråten, och till slut så lyckas jag t o m starta bilen och köra iväg innan hon hinner öppna dörren… 

Hon gråter och tårarna trillar stilla ner för kinderna. Hon är åtta år och ångesten och paniken har henne i ett fast grepp. Jag berättar för henne hur mycket jag älskar henne, och att detta är för hennes eget bästa. Dottern vänder sig mot mig, och jag är tacksam över att jag måste hålla blicken på vägen. Jag klarar inte att möta hennes rödgråtna blick.

Väl framme på skolans parkering börjar nästa fight. Hon håller hårt i säkerhetsbältet och det känns som att hon bereder sig för att slåss för sitt liv. Det tar en stund att få henne ut ur bilen, hon låser och jag låser upp. Hon spänner fast sig och jag knäpper upp, med viss möda.

Jag bär in dottern i skolan, precis så som de sa…

Hon måste komma till skolan, kom ihåg att det är du som bestämmer. Du måste ta kommandot. Du får bära in henne om det krävs.

Min dotter är åtta år och jag bär henne som om hon vore en liten bebis. Hon gråter sparkar och ber mig om att få slippa. Jag undviker hennes blick, tar kommandot och pratar med låg och myndig röst. ”Jag älskar dig, gumman. Detta är tvunget, detta är för din skull”.

Dotterns lärarinna möter mig i korridoren, hon ler lite snett och nickar mot mig. Hon tycker att jag äntligen gör rätt. Det är säkert inte så, men det känns som om hon sliter dottern ifrån min famn. ”Säg hej då till mamma, nu måste hon köra och jobba”. Mitt hjärta skriker. Och det gör dottern också.

 

 

Lärarinnan bär in min gråtande, sprattlande dotter in i klassrummet. Pedagogen bär in min åttaåriga dotter i klassrummet och jag gör inget för att stoppa det. Hon blir buren in i klassrummet, inför 20 dömande och skrattande barn. Vad som händer inne i klassrummet har jag mardrömmar om än i dag. Pedagogen erbjuder henne ingen chans att lugna sig, sansa sig. Hon BÄRS in i klassrummet och får skämmas… Och jag går därifrån. Jag går ut i bilen, tar ett djupt andetag, och bryter ihop totalt…

Jag har svikit min dotter.

 

Men de berömmer mig och säger att jag äntligen gör ”precis rätt”.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Varför kan man inte bara vara positiv?

Jag är inte pessimist, bara realist. Så enkelt är det.
Har man åkt på lite smällar och motgångar så väntar man sig aldrig bara flyt, liksom... Man väntar sig fler motgångar och smällar, blir det inga så är man tacksam och kan slappna av. För stunden.

Man kan tycka att vi det bra i Sverige, tack vare(?) våra skatter så har vi möjlighet att söka hjälp och få hjälp. Om vi har tur.
Man får vända ut och in på sig själv, vara säker på att man "på heder och samvete" kan skriva under på allt som man säger, annars hotar de med straff, bl a fängelse...
Man får leta, googla och ringa runt, INGEN informerar om dina möjligheter.



Man har som människa absolut en skyldighet att anpassa sig i samhället, så klart, livet är ingen fest.
Men om man inte har förmågan att anpassa sig? Vem ser dig då?
Om du är ett barn med någon form av autism, kanske högfunktionell- ser alldeles "normal" ut, vem hjälper dig då? Ska du, som autistiskt barn, tvingas att anpassa dig till, vad samhället anser vara, ett "normalt liv". HUR ska du, om du inte KAN, anpassa dig efter värderingar som du inte förstår???

Är du frisk och utan funktionshinder så kan du anpassa dig, har du någon form av hinder så måste det finnas hjälp så att du kan fungera så "normalt" som möjligt! Ibland är det faktiskt så att andra får anpassa sig efter funktionshindrade och INTE TVÄRTOM!

Skolor och andra instanser har ibland en viss förmåga att skjuta saker och ting framför sig. Det kan väl inte vara så svårt att förstå att dessa funktionshindrade barn faktiskt så småningom blir vuxna! Lite framförhållning tack!
Allt som vi kan hjälpa dessa barn med redan i barndomen speglar sig sedan i vuxen ålder! Ska de någonsin ha en möjlighet att bidra till samhället i vuxen ålder och inte vara "fast" i fel hjul, så måste resurserna finnas där från början!

Lita inte på att föräldrarna "fixar". Det orkar de inte. Man orkar inte kämpa hur länge som helst när man bara motarbetas hela tiden från människor som kallar sig pedagoger. Vissa är superbra, andra inte alls ens ok... De lägger sina egna värderingar i arbetet och bidrar istället till en ev katastrof.
Som alltid när man har hand om andra människor av olika slag; sympati i all ära... men EMPATI är dock viktigare!

Ibland hinner man liksom inte med

Mitt i dotterns längsta och "högsta" hypomaniska period så hittar hon en lägenhet, skriver kontrakt och flyttar, allt inom 3 dagar.

Och känslorna är blandade, minst sagt.
Glädje
över att hon hittat en lägenhet, det har vi ju planerat för ett tag, den är dessutom fin och relativt billig.
över att något faktiskt händer i hennes liv, ett steg framåt i utvecklingen.

Oro
över att hon snart faller ner i en depression.
över att hennes impulsiva och barnsliga sätt ska förstöra möjligheterna till utveckling och trygghet i hennes liv.

Under maniska perioder kan saker och ting hända väldigt snabbt, ogenomtänkt och väldigt impulsivt, på gott och på ont. Kanske är det bra att hon fick napp på lägenhet under en sådan period, antagligen hade hon inte ens svarat när hyresvärden ringde om hon hade haft en depp-period.

Ena timmen är jag så glad, jag ser redan framsteg och hennes glädje och stolthet fyller mig av kärlek och stolthet. Stunden efterså känns det som om jag kört ut/tillåtet en fjortonåring att flytta hemifrån...


Hon klarar det galant. Några samtal under veckan för att få övertygelse och tröst under ångest och panikattacker, men det räknade jag med, annars så reder hon sig bra och hon växer med ansvaret.

Håll tummarna och gläds med oss.