Jag vaknar 02:35 av att min telefon ringer. Jag ser äldsta dotterns namn på displayen och hinner sömndrucket tänka, "faan, behöver de skjuts hem från festen så får de väl ringa taxi...".
Tio minuter senare sitter jag i bilen på väg hem till dottern och hennes sambo. Efter festen hade de munhuggits lite smått, sambon gick ut med hunden för att att avreagera sig men skyndar sig hem efter ett samtal från min dotter.
Väl hemma möts han av synen av sin sambo sittande med en kökskniv i handen. Hon har skurit sig, och från de små, men många såren så blöder det en hel del. X, hädanefter kallar jag dottern för X i detta sammanhang, är förtvivlad, men samtidigt i någon sorts apatiskt tillstånd. Han chockas, men får in henne i duschen, väcker hennen med KALLT vatten, och får henne att ringa mig.
Ett tag var jag övertygad om att X var kraftigt berusad, hon lät inte alls som sig själv på rösten, när jag väl kommer dit så inser jag att så är inte fallet. Hon är väl snarare i ett tillstånd som får henne att helt prata annorlunda.
Man drabbas av deja vu, eller Flashback. Men sist jag satt brevid X och tröstade och torkade blod, var för nästan tio år sedan...
Efter samtal med psykakuten så tar X en lugnade tablett, hennes sambo förbereder sig för att vaka i några timmar och jag kör hem. Full med funderingar och tankar. Full med oro och lugn i en bisarr blandning. Beredd att rycka in om X eller hennes sambo ringer igen. Full med planeringar inför kommade vecka. När jag kör hem är klockan nästan 04:30, midsommaraftonsmorgon, och jag förbannar att sjukvården faktiskt "håller helg", samtidigt som jag unnar läkare och annan personal på mottagningarna att slippa jobba 7 dagar i veckan.
