Kontaktperson.

Så kom då äntligen mötet med dotterns blivande kontaktperson, och tycke uppstod direkt :).
X är glad kvinna/tjej med fötterna på jorden och huvudet på skaft, detta kan bli jättebra.
Eftersom man är van vid bakslag och söndertrasade drömmar och förväntningar så är jag beredd på det mesta, men förutsättningarna finns i allafall :).

Två tillfällen i veckan är beviljade, när, var och hur dessa ska användas ska vi nu börja planera. Lite mer att planer, men jag backar. Detta ska dottern och X bestämma :). Alldeles själv. Och jag njuter av att slippa. Slippa planera.

Hm..

... och så kom en frånvaroattack igen... då...
Dottern har varit fri sedan i okt, eller nåt, men efter en glad och uppspelt kväll tillsammans med familjens goda vänner så kände kroppen för att stänga av...
Vi hade kul, sjöng och skrattade. Kl halv tolv på natten så fick dotterns kropp nog. Det kokadeöver och plattan stängdes av för att inte överhettas.
Fan.
Nåja, ett anfall är inget nederlag. Men är väl själva fan att hon inte ska kunna ha en rolig kväll utan att tuppa av och bli förlamad...

Vi pratar mycket om att dottern kanske skulle flyttat hemifrån.

• för att komma ifrån en trygghet som hon måste hitta i sig själv.
• för att komma närmare kompisar och ett socialt liv. Eftersom hon inte klarar buss, taxi eller knappt att åka med oss, så hade varit kanon med gångavstånd.
• för att vi inte ska gå varandra på nerverna helt och hållet till slut...
• för att få ta ansvar, känna att hon reder sig själv, så mycket som hon kan. Inom sina ramar.

Hon får hjälp med boendestöd och personligt ombud när hon flyttar, så helt utlämnad är hon inte.

Känns som att detta är vårt enda hopp, just nu. För att komma vidare.

Jävla ångest.

Jävla, helvetes Mr Ångest. Du är sååå dryg och dyker upp på så idiotiska ställen.

Just nu så hindrar han dottern från att ens gå in i byggnader. Första våningen vid dörren, det är ganska ok, men när hon ska några våningar upp-då tar han i för kung och fosterland...
Att inte kunna gå in genom dörrar och stanna där- det är ett handikapp. Att Mr Ångest har sån makt...
Läkarbesök är en viktig sak, speciellt om man medicinerar med rävgift- men när man inte ens klarar av att gå in till läkarens mottagning-då känner man sig misslyckad och tappar all kraft.
Nu väntar vi på telefontid.

Jag har sakta accepterat att så här kommer kanske dotterns liv att vara-för alltid. Jag har stått på mig om behandling och att de ska kolla över medicineringen eftersom saker och ting inte är optimalt. Sakta har jag/vi fått inse att det inte blir bra. Att hennes liv kanske ska vara så här, att jag inte kan få dem att bota henne... Hur jag än kämpar och slåss. Kommer hon att acceptera detta. Utan att bli less?