Man ska låta historia vara historia.

Men man ska också lära sig av den.

Man ska blicka framåt, inte hänga kvar i det gamla. Men tidvis är det så svårt. 

Vissa saker påminner dig ständigt om det som varit. Nu bor yngsta dottern i eget boende, hon klarar sig över förväntan. Hon sköter sin medicinering, vad jag vet, och jag är så stolt. För några år sedan fick vi köpa låst medicinskåp för att hon inte skulle ta alla tabletter på en och samma gång, vi fick också låsa in skarpa föremål för att hindra självskadebeteende... 

Nu hänger det där på väggen, det används inte, men det hänger kvar och påminner mig varje dag. 

Varför tar vi inte ner den? Vet inte... Kanske är jag inte redo. Knasigt? Kanske.

Mail

Idag ramlade det faktiskt in ett mail från skolan... Ett svar på min undran ifall dottern är bortglömd.
Nej, nej, absolut inte bortglömd, men ändå glömd... Eeh??
Jodå, ansvarige "överlärare" beklagade och tog på sig skulden... Dottern hade "fallit mellan stolarna"...

Jahapp

Om jag kunde vara så vänlig att höra av mig igen med några alternativ till datum då vi kan ha ett planeringsmöte... Ett sånt möte som vi hade i september, menar du? Men visst, visst kan jag det. Förstår inte vf vi ska planera något som vi redan har planerat tidigare. Speciellt irriterad blir jag eftersom han vet hur svårt dottern har för att vara i deras lokaler... SUCK

... ok?

"Vad som är viktigt för dig är viktigt för oss

Du som elev ska kunna ta ansvar för och påverka din situation, därför ska utbildningen på Söderslättsgymnasiet vara fokuserad på dig.

Söderslättsgymnasiet har den stora skolans fördelar och den lilla skolans intimitet och gemytlighet. Vi har resurserna att satsa på bra mentorskap med ett coachande förhållningssätt i en miljö där det är roligt och tryggt att studera. Vi kan därför erbjuda en utbildning som passar dig och ger dig goda valmöjligheter att ta dig framåt i livet.
Under dina år som elev hos oss kommer du högst sannolikt uppleva bra sammanhållning och ett stort engagemang, bland både elever och lärare. Det är kanske därför som vår årliga elevenkät visar att vi har elever som trivs och tycker om sin skola!"


Jag kan lova er, att om vi fått en sådan enkät, så hade våra svar inte varit så positiva.


Nu är det alltså december månad, julen och jullov närmar sig. Dottern har fortfarande inte fått en endaste uppgift från skolan. Bortglömd? Jobbig? Bortvald? Hur svårt kan det vara att skicka en skrivuppgift via mail och sedan invänta svar??

Är besviken. 

Vad föder ångest?

Svaret är: vad som helst, allting eller inget.

Jag fick panikångest och dödsångest under min utbildning 1999-2000. Kanske påverkade läran om sjukdomar mig mer än vad jag trodde, till slut var jag livrädd att mina barn skulle drabbas av allt det som jag läst om.
Under senare delen av utbildningen så kom dödsångesten. Jag satte en kola i halsen och trodde verkligen att min sista stund var kommen. Jag var alldeles ensam och kunde inte andas...
Efter en stund (kändes som 2 timmar, sanningen är nog närmare 30sek) med panik och div övningar så halkade kolan "rätt", och jag kunde få i mig luft. Efterhand som den sedan smälte, så blev det lättare att andas...

Efter denna händelse så följde några år med en del problem med maten, inga klara ätstörningar, men jag lovar att jag tuggade maten ordentligt och undvek i princip kött. Värre var det med rädslan för att andra skulle sätta i halsen. Jag var hela tiden rädd för att mata någon annan, att jobba med sjuka människor som ibland ska matas var ingen höjdare.



Jag kan fortfarande drabbas av lite ågren när jag ska mata små barn eller äldre människor... Jag har full koll på hur människor i min närhet äter, lika bra att vara redo liksom...



-----------------------------------------------------
Panikångesten föddes av ångest. Ångest är lättare att handskas med jämfört med panikångest eftersom som panikångest är plötslig och oresonlig. Den bara dyker upp, elak och hård. Fast benägen om att krossa dig. Helt utan relevans. Men den kommer sällan utan att matas med vanlig ångest. Något måste ge den energi och kraft.

Att vara förälder...

... är alldeles underbart, det är den största meningen med livet.
Men att vara förälder innebär inte bara rättigheter och glädje, utan också massor av skyldigheter, oro, tårar och magknip.
Man rannsakar sig själv väldigt när barnen inte mår ok, jag har vänt ut och in på mig själv för att komma på om jag kunde gjort något annorlunda. Nu vet jag att jag säkert kunde gjort massor annorlunda, men även att dåtid är dåtid. Jag kan inte ändra historien och får istället ta tag i nutid.

Tyvärr så sätter det ändå sina spår, och jag märker det väldigt eftersom vi har ett yngre syskon till tjejerna. Ett ganska mycket yngre syskon. Jag är på vakt hela tiden, tar minsta kritik väldigt personligt...

Att curla sina barn...

... är ett big NO-NO. Det är fult att curla, du kan få skulden för en massa saker om du curlar dina barn. Ett "duktigt" barn är ett barn som är självständigt, starkt och ganska okänsligt. Har du lyckats uppfostra ett barn som kämpar hårt och tar för sig så har du lyckats.

Om dina barn inte riktigt reder ut att fixa saker på egen hand och är känsliga så måste du ha curlat, det tar alla för givet. Är ditt barn dessutom en väldigt glad person så är saken klar! Att ditt barn ser frisk och kry ut, men har ett eller flera funktionshinder, är helt klart inte till din fördel.

Ett barn med funktionshinder kan vara ett barn med ett stort leende och varmt hjärta, men ha väldiga svårigheter att anpassa sig till samhället... Våra barn ska anpassas till samhället, det står i lagen. De har rätt till hjälp (ha...) för att anpassningen ska göras smidigt...
Om våra barn inte kan anpassa sig då? Ska mitt barn behöva ta massa mediciner för att kunna anpassa sig, eller ska samhället kanske tillåta att de faktiskt har ett funktionshinder. Kanske ska vissa saker i samhället anpassas för att mina barn ska kunna fungera... utan medicin och ångest.



Om en ångestfylld tjej är låg och mår dåligt så pumpar vi i henne medicin och säger, "ryck upp dig, ta tag i problemet, KBT fixar allt"!
Om en person förlorar sitt ben, så säger vi inte "res dig upp och gå, ryck upp dig. Gå på två ben."
Konstig liknelse? Nej, fundera på det ett tag.

Mina döttrar KAN inte göra vissa saker. Men de kan anses vara besvärliga om de inte försöker gång på gång. Kanske får man acceptera faktum till slut.

Thanks for nothing.

Vi klarar oss själva... Än så länge...

Döttrarna har gjort enorma framsteg sedan de flyttade hemifrån (kan inte hjälpa att jag får en klump i magen... det låter som om de mår bättre utan mig...). Yngsta dottern var 19 år, yngre än de flesta som flyttar hemifrån nu för tiden, men vi kände att det var verkligen nu eller aldrig! Alla tjatade om att vi skulle klippa navelsträngen, vilket jag gjort för länge sedan men dottern knöt fast sig igen hela tiden, meningen visste HUR. Jag visste, men ingen kunde hjälpa oss med det heller. Som tur var så lyckades vi hitta en halvknasig och urdålig hyresvärd som behövde få uthyrt sin lilla etta. Dottern, som letade lägenhet varje dag, lyckades bli först till kvarn ;).

Hon bor alltså ensam nu och klarar det fint :). Några gånger varje månad så får hon en dipp och längtar hem. Jag tror att hon egentligen längtar efter en kram, barnprogram och lite medlidande, men oavsett så får hon panikångest och kvällen blir olidlig.
Smsen är fulla med tårar och smärta, man har lärt sig att det är bättre att ringa upp henne. Då blir hon lugnare. Jag är så stolt att hon sen kan lugna sig och somna ensam i sin säng. Alla som vet hur en panikångestattack känns förstår vad jag menar....

Äldsta dottern är nu en ung kvinna som är så oerhört behagliga att vara med. Hon är en äkta vän och ställer alltid upp.

Jag är så stolt över våra underbara tjejer <3. Vilka kämpar. Vilka tappra underbara tjejer. <3

De bortglömda?

När våra barn fyllt 18 så är de myndiga och vuxna i myndigheternas ögon, men handla öl, vin eller sprit-det får de ej...;)
De är vuxna, oavsett hur deras liv ser ut. Plötsligt har du som förälder noll koll om ditt barn så önskar.


När yngsta dottern fyllde arton så flyttades hon över till vuxenpsyk, helt naturligt, och i skolan försvann alla måsten- "det är frivilligt".
Dottern är en besvärlig patient, det har vi förstått. Så pass besvärlig att när mamma inte längre kan blanda sig för mycket så glöms hon bort. Antagligen tycker de att de kan "lägga henne åt sidan" eftersom de gett henne medicin, hjälpt henne med sjukintyg och aktivitetsersättning. Hon borde kanske vara "nöjd"?? Nöjd med att vara bortglömd och ett "hopplöst fall"...

Läraren skulle höra av sig om hur skolgången skulle se ut... Nu är det november... :(
Trodde i min enfald att skolans termin fortfarande började i augusti?!

Avvikelserapport

I ett tidigare inlägg så skrev jag lite kortfattat om en kväll som involverade frånvaroattack, ambulans, otrevlig personal mm. Personalen var väldigt otrevlig, kom med kränkande påståenden och skötte det hela så jäkla dåligt. Händelsen ledde till att jag rapporterade, dock än så länge bara till ansvarig på ambulans, och detta ledde i sin tur ialla fall till en avvikelserapport. Om en avvikelserapport skrivs, så måste detta följas upp, skrivas ner hur detta ska undvikas i fortsättningen mm, men jag vet också hur lätt alla tar på en avvikelse...
Personen i fråga tog för givet att min dotter var påverkad av droger eller alkohol, fnös åt henne när hon förklarade att hon aldrig dricker alkoholhaltiga drycker pga sin medicin... De trodde henne inte när hon sa att hon faktiskt inte hade någon känsel i sina ben, att hon alltid är tillfälligt förlamad efter ett anfall. "Det hade de aldrig hört talas om, det hängde inte ihop med svimningar!"   SUCK

Ok, dottern väger inte 40kg längre, men då är det väl ännu större anledning att lyfta henne enligt en plan... Jag vet att ambulanspersonal lyfter tyngre människor än min dotter, en arm under benet, en arm under armen, 1..2..3! Vår dotter tog de i varsin arm, varpå hon hängde i hela sin tyngd ner mot marken. Benen var förlamade, de asades efter som spagetti. Hennes axlar fick ta all tyngd och hon HÄNGDE som en trasdocka. Hon är tuff, men detta var kränkande! Hon sa tyst "aj" när de drog och benen fastnade i trappan, inte för att det kändes i benen-utan i hennes stackars armar...

Sen lämnades vi i trappen. Efter en timme eller nåt, kunde hon asa sig upp baklänges medan jag tryckte emot benen som fortfarande inte "var med".



Nästa steg är nu anmälan på annan distans. Jäklar om detta ska behöva hända igen.

...

Ibland är det bara lite för tungt. Lite för invecklat, lite för tufft.

Några intensiva dagar.

Väcktes för några dagar sedan av yngsta dottern, precis när jag somnat så där gott och inte riktigt fattade vad som hände när mobilen ringde...
Hon hade fått en frånvaroattack, fallit ihop och låg i ambulansen när hon ringde upp. Jag hörde på hennes röst att hon var "ok", och var blev inte så stressad, tankarna snurrade väl mest runt det faktum att hon numera bor i lägenhet och inte på första våningen...
För att göra en kränkande och irriterande historia kort, så körde jag i alla fall dit och höll henne sällskap i trappen när hon satt där och väntade på att känseln skulle komma tillbaka... De var "snälla nog" att släpa in henne där och lämnade en filt ifall hon skulle frysa... Som tur var så kom lite känsel tillbaka efter en timme, och hon kunde hasa sig upp, ett trappsteg i taget, med min hjälp.

Nu väntar en anmälan till ambulans, där vi ska reda ut deras principer och hantering av patienter.
Någon jävla ordning får det vara. Är så trött på kränkningar och dåligt bemötande.
Kanske orkar jag dra hela historien i ett annat inlägg... Men inte just nu...



Idag fick magkatarren sig en kick när äldsta dottern berättade att hon skadat sig igen.
Ordentligt fula skärsår på benen som kommer att svida ett tag och de kommer med all säkerhet att lämna fula ärr...
Anledningen var ångest, orsaken till ångesten kan väl kvitta... Mr Ångest är en ful typ, och han kommer när man minst anar det... Ofta när man tror att man har gjort sig kvitt honom, lurat honom tillräckligt många gånger...


Man blir matt. Så klart blir man orolig, men mest ledsen och matt.

Ska jag skriva en bok?

Iså fall skulle den kanske inledas med följande text:

 

Jag har fortfarande mardrömmar om den där dagen och får ont i magen när jag tänker på hur allting kunde ha hanterats så annorlunda.

 

 

 

         Jag bär ut dottern i bilen. Hon gråter och ber mig att få slippa. Hennes ögon är rödgråtna och uppspärrade, de lyser av förtvivlan och skräck. Jag pratar lågt och sakligt, men inom mig skriker även jag av förtvivlan. Det känns som om jag för min egen dotter till avrättning.

Men jag har fått instruktioner, instruktioner av de som vet; pedagoger, psykologer och annan personal på skolan. De har berättat för mig att dottern inte alls får ångest, hon är bara en envis dotter som vill bestämma över mig. Hon är bara arg liten flicka som hellre vill vara hemma hos mamma än att lyssna på andra vuxna. De säger att dottern har svårt att ta emot instruktioner och lyda dem.

Hela morgonen har varit ett helvete. Det har tagit mig två timmar att få henne så långt som ut i bilen. Dottern är åtta år och jag har i en timme klätt på henne som om hon vore två år, både byxor och tröja har hon slängt av sig flera gånger. Jag har kramat och pussat, nonchalerat hennes skrik, pratat om för henne att hon ”visst ska till skolan, det finns en lag som säger detta”.

Hela mitt inre skriker. Detta kan inte vara rätt. Att barn kan ha perioder med skoltrötthet och trots, det vet jag, men detta är absurt. Hon mår inte ok. Kan detta bara bero på trots? Är jag bara en svag mamma som inte satt ner foten ordentligt, har jag inte varit tillräckligt bestämd?

Jag bär ut dottern i bilen. Spänner fast henne och springer sedan runt för att sätta mig i bilen innan hon har hunnit knäppa loss bältet. Hon vinner några gånger, men hon börjar bli utmattad av gråten, och till slut så lyckas jag t o m starta bilen och köra iväg innan hon hinner öppna dörren… 

Hon gråter och tårarna trillar stilla ner för kinderna. Hon är åtta år och ångesten och paniken har henne i ett fast grepp. Jag berättar för henne hur mycket jag älskar henne, och att detta är för hennes eget bästa. Dottern vänder sig mot mig, och jag är tacksam över att jag måste hålla blicken på vägen. Jag klarar inte att möta hennes rödgråtna blick.

Väl framme på skolans parkering börjar nästa fight. Hon håller hårt i säkerhetsbältet och det känns som att hon bereder sig för att slåss för sitt liv. Det tar en stund att få henne ut ur bilen, hon låser och jag låser upp. Hon spänner fast sig och jag knäpper upp, med viss möda.

Jag bär in dottern i skolan, precis så som de sa…

Hon måste komma till skolan, kom ihåg att det är du som bestämmer. Du måste ta kommandot. Du får bära in henne om det krävs.

Min dotter är åtta år och jag bär henne som om hon vore en liten bebis. Hon gråter sparkar och ber mig om att få slippa. Jag undviker hennes blick, tar kommandot och pratar med låg och myndig röst. ”Jag älskar dig, gumman. Detta är tvunget, detta är för din skull”.

Dotterns lärarinna möter mig i korridoren, hon ler lite snett och nickar mot mig. Hon tycker att jag äntligen gör rätt. Det är säkert inte så, men det känns som om hon sliter dottern ifrån min famn. ”Säg hej då till mamma, nu måste hon köra och jobba”. Mitt hjärta skriker. Och det gör dottern också.

 

 

Lärarinnan bär in min gråtande, sprattlande dotter in i klassrummet. Pedagogen bär in min åttaåriga dotter i klassrummet och jag gör inget för att stoppa det. Hon blir buren in i klassrummet, inför 20 dömande och skrattande barn. Vad som händer inne i klassrummet har jag mardrömmar om än i dag. Pedagogen erbjuder henne ingen chans att lugna sig, sansa sig. Hon BÄRS in i klassrummet och får skämmas… Och jag går därifrån. Jag går ut i bilen, tar ett djupt andetag, och bryter ihop totalt…

Jag har svikit min dotter.

 

Men de berömmer mig och säger att jag äntligen gör ”precis rätt”.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Varför kan man inte bara vara positiv?

Jag är inte pessimist, bara realist. Så enkelt är det.
Har man åkt på lite smällar och motgångar så väntar man sig aldrig bara flyt, liksom... Man väntar sig fler motgångar och smällar, blir det inga så är man tacksam och kan slappna av. För stunden.

Man kan tycka att vi det bra i Sverige, tack vare(?) våra skatter så har vi möjlighet att söka hjälp och få hjälp. Om vi har tur.
Man får vända ut och in på sig själv, vara säker på att man "på heder och samvete" kan skriva under på allt som man säger, annars hotar de med straff, bl a fängelse...
Man får leta, googla och ringa runt, INGEN informerar om dina möjligheter.



Man har som människa absolut en skyldighet att anpassa sig i samhället, så klart, livet är ingen fest.
Men om man inte har förmågan att anpassa sig? Vem ser dig då?
Om du är ett barn med någon form av autism, kanske högfunktionell- ser alldeles "normal" ut, vem hjälper dig då? Ska du, som autistiskt barn, tvingas att anpassa dig till, vad samhället anser vara, ett "normalt liv". HUR ska du, om du inte KAN, anpassa dig efter värderingar som du inte förstår???

Är du frisk och utan funktionshinder så kan du anpassa dig, har du någon form av hinder så måste det finnas hjälp så att du kan fungera så "normalt" som möjligt! Ibland är det faktiskt så att andra får anpassa sig efter funktionshindrade och INTE TVÄRTOM!

Skolor och andra instanser har ibland en viss förmåga att skjuta saker och ting framför sig. Det kan väl inte vara så svårt att förstå att dessa funktionshindrade barn faktiskt så småningom blir vuxna! Lite framförhållning tack!
Allt som vi kan hjälpa dessa barn med redan i barndomen speglar sig sedan i vuxen ålder! Ska de någonsin ha en möjlighet att bidra till samhället i vuxen ålder och inte vara "fast" i fel hjul, så måste resurserna finnas där från början!

Lita inte på att föräldrarna "fixar". Det orkar de inte. Man orkar inte kämpa hur länge som helst när man bara motarbetas hela tiden från människor som kallar sig pedagoger. Vissa är superbra, andra inte alls ens ok... De lägger sina egna värderingar i arbetet och bidrar istället till en ev katastrof.
Som alltid när man har hand om andra människor av olika slag; sympati i all ära... men EMPATI är dock viktigare!

Ibland hinner man liksom inte med

Mitt i dotterns längsta och "högsta" hypomaniska period så hittar hon en lägenhet, skriver kontrakt och flyttar, allt inom 3 dagar.

Och känslorna är blandade, minst sagt.
Glädje
över att hon hittat en lägenhet, det har vi ju planerat för ett tag, den är dessutom fin och relativt billig.
över att något faktiskt händer i hennes liv, ett steg framåt i utvecklingen.

Oro
över att hon snart faller ner i en depression.
över att hennes impulsiva och barnsliga sätt ska förstöra möjligheterna till utveckling och trygghet i hennes liv.

Under maniska perioder kan saker och ting hända väldigt snabbt, ogenomtänkt och väldigt impulsivt, på gott och på ont. Kanske är det bra att hon fick napp på lägenhet under en sådan period, antagligen hade hon inte ens svarat när hyresvärden ringde om hon hade haft en depp-period.

Ena timmen är jag så glad, jag ser redan framsteg och hennes glädje och stolthet fyller mig av kärlek och stolthet. Stunden efterså känns det som om jag kört ut/tillåtet en fjortonåring att flytta hemifrån...


Hon klarar det galant. Några samtal under veckan för att få övertygelse och tröst under ångest och panikattacker, men det räknade jag med, annars så reder hon sig bra och hon växer med ansvaret.

Håll tummarna och gläds med oss.

Nattligt äventyr...

Jag vaknar 02:35 av att min telefon ringer. Jag ser äldsta dotterns namn på displayen och hinner sömndrucket tänka, "faan, behöver de skjuts hem från festen så får de väl ringa taxi...".

Tio minuter senare sitter jag i bilen på väg hem till dottern och hennes sambo. Efter festen hade de munhuggits lite smått, sambon gick ut med hunden för att att avreagera sig men skyndar sig hem efter ett samtal från min dotter.
Väl hemma möts han av synen av sin sambo sittande med en kökskniv i handen. Hon har skurit sig, och från de små, men många såren så blöder det en hel del. X, hädanefter kallar jag dottern för X i detta sammanhang, är förtvivlad, men samtidigt i någon sorts apatiskt tillstånd. Han chockas, men får in henne i duschen, väcker hennen med KALLT vatten, och får henne att ringa mig.

Ett tag var jag övertygad om att X var kraftigt berusad, hon lät inte alls som sig själv på rösten, när jag väl kommer dit så inser jag att så är inte fallet. Hon är väl snarare i ett tillstånd som får henne att helt prata annorlunda.


Man drabbas av deja vu, eller Flashback. Men sist jag satt brevid X och tröstade och torkade blod, var för nästan tio år sedan...


Efter samtal med psykakuten så tar X en lugnade tablett, hennes sambo förbereder sig för att vaka i några timmar och jag kör hem. Full med funderingar och tankar. Full med oro och lugn i en bisarr blandning. Beredd att rycka in om X eller hennes sambo ringer igen. Full med planeringar inför kommade vecka. När jag kör hem är klockan nästan 04:30, midsommaraftonsmorgon, och jag förbannar att sjukvården faktiskt "håller helg", samtidigt som jag unnar läkare och annan personal på mottagningarna att slippa jobba 7 dagar i veckan.

Vad är detta?

Dottern har för tionde(?) gånger råkat ut för plötslig SMÄRTA i underbenet med känselbortfall på huden...
Första gången blev det ambulans pga att de misstänkte DVT (djup ventrombos). Vad det egentligen var fick vi inget svar på...
Detta har alltså återkommit ett antal gånger och vi avvaktar (det ord som används mest i svensk sjukvård) och det går oftast över efter max 5 timmar...

Man får inte alltid svar på allt, men jag vill veta!!!! Vad är detta??
Är det psykiskt? Är det pga dotterns EDS? VAD?
Är det: detta?

Tål att läggas ut igen...

http://www.funktionellasymptom.se/#/anfall/4541247140

Saker som vi inte förstår är skrämmande. Tänk er att leva med detta. Och att drabbas helt utan förvarning. En gång i månaden eller tre gånger om dagen...

Kontaktperson.

Så kom då äntligen mötet med dotterns blivande kontaktperson, och tycke uppstod direkt :).
X är glad kvinna/tjej med fötterna på jorden och huvudet på skaft, detta kan bli jättebra.
Eftersom man är van vid bakslag och söndertrasade drömmar och förväntningar så är jag beredd på det mesta, men förutsättningarna finns i allafall :).

Två tillfällen i veckan är beviljade, när, var och hur dessa ska användas ska vi nu börja planera. Lite mer att planer, men jag backar. Detta ska dottern och X bestämma :). Alldeles själv. Och jag njuter av att slippa. Slippa planera.

Hm..

... och så kom en frånvaroattack igen... då...
Dottern har varit fri sedan i okt, eller nåt, men efter en glad och uppspelt kväll tillsammans med familjens goda vänner så kände kroppen för att stänga av...
Vi hade kul, sjöng och skrattade. Kl halv tolv på natten så fick dotterns kropp nog. Det kokadeöver och plattan stängdes av för att inte överhettas.
Fan.
Nåja, ett anfall är inget nederlag. Men är väl själva fan att hon inte ska kunna ha en rolig kväll utan att tuppa av och bli förlamad...

Vi pratar mycket om att dottern kanske skulle flyttat hemifrån.

• för att komma ifrån en trygghet som hon måste hitta i sig själv.
• för att komma närmare kompisar och ett socialt liv. Eftersom hon inte klarar buss, taxi eller knappt att åka med oss, så hade varit kanon med gångavstånd.
• för att vi inte ska gå varandra på nerverna helt och hållet till slut...
• för att få ta ansvar, känna att hon reder sig själv, så mycket som hon kan. Inom sina ramar.

Hon får hjälp med boendestöd och personligt ombud när hon flyttar, så helt utlämnad är hon inte.

Känns som att detta är vårt enda hopp, just nu. För att komma vidare.

Jävla ångest.

Jävla, helvetes Mr Ångest. Du är sååå dryg och dyker upp på så idiotiska ställen.

Just nu så hindrar han dottern från att ens gå in i byggnader. Första våningen vid dörren, det är ganska ok, men när hon ska några våningar upp-då tar han i för kung och fosterland...
Att inte kunna gå in genom dörrar och stanna där- det är ett handikapp. Att Mr Ångest har sån makt...
Läkarbesök är en viktig sak, speciellt om man medicinerar med rävgift- men när man inte ens klarar av att gå in till läkarens mottagning-då känner man sig misslyckad och tappar all kraft.
Nu väntar vi på telefontid.

Jag har sakta accepterat att så här kommer kanske dotterns liv att vara-för alltid. Jag har stått på mig om behandling och att de ska kolla över medicineringen eftersom saker och ting inte är optimalt. Sakta har jag/vi fått inse att det inte blir bra. Att hennes liv kanske ska vara så här, att jag inte kan få dem att bota henne... Hur jag än kämpar och slåss. Kommer hon att acceptera detta. Utan att bli less?

Det rullar på.

Dottern har beviljats kontaktperson :). Nu har vi beslutet svart på vitt, efter bara 3 månaders handläggningstid ;).Nu ska de bara hitta rätt person och ange antal timmar/vecka som dotterna har rätt att få hjälp... Hurra...

Annars är det en helt ok period just nu. Frånvaroattackerna lyser med sin frånvaro (TA I TRÄ, PEPPER PEPPAR SALT OCH HELA KRYDDHYLLAN) och hon har blivit medryttare! Två gånger i veckan tillbringar hon ca fyra-fem timmar i stallet,och det gör susen för en ångestfylld och hästälskande tonåring :)
Kontakten med skolan går sådär... Det började bra med besök i skolan en gång/veckan och då få matteuppgifter med hem att lösa. På detta sätt ska hon kanske lyckas få ett slutbetyg i grundskolematte :).
Men... ingen har hört av sig med nya tider, och de svarar inte heller på mobil eller mail... Trist.

Och ännu roligare(om det nu verkligen ger nåt :/): I dec tog dottern kontakt med en känd producent och låtmakare. Hon skrev om sitt liv och sina besvär och skickade med en låt där hon sjunger, inspelad hos sångpedagogen för ett tag sedan. Under kvällen tog producenten kontakt med henne, gjorde en vänförfrågan på FB och mailade henne! Om detta leder till något, och han verkligen menade det som han skrev, det vet ingen... men, tänk vad underbart det hade varit! :) Man ska aldrig sluta att drömma :)

lånad bild