27 maj 2011

SUCK

När dottern är hypomanisk så har hon miljooooner kompisar. nya varje dag. Kompisar som utnyttjar henne och som absolut inte är att lita på. Hon känner inte själv vilka som hon kan lita på, det har visat sig tydligt vid några tillfällen...

När hon är låg så har hon ett par stycken som hon tyr sig till. Ett fåtal.
Nu har en av dessa förbjudits av sina föräldrar att umgås med dottern... på grund av hennes deppiga humör och för att hon funderar på livets mening...

Vad säger man? :(
Vad gör man? :(

26 maj 2011

Från dotterns blogg...

"Aldrig kunde jag tro att en person kunde må såhär dåligt. Aldrig kunde jag tro att det ens var sant att folk faktiskt vill ta livet av sig. Aldrig kunde jag tro att en hemsk mardröm kan bli verklighet. Aldrig kunde jag tro att ens liv kunde vara ett äckligt helvete. Men nu vet jag. Man vet inte hur hemskt och jobbigt det faktiskt är fråns man själv är i situationen. Jag vet inte om jag orkar detta mer. Det har blivit för mycket, och i så många år har jag kämpat. Kanske borde jag bara släppa taget och falla? Jag kommer ju ändå aldrig nå upp till toppen och en dag få må bra. Jag finner ingen mening med att kämpa när man ändå alltid förlorar. Det tar verkligen slut på ens krafter.
Jag ber tusen gånger om ursäkt till alla personer som jag sårat i mitt liv. Förlåt mig. Jag har aldrig menat att göra er illa, jag har aldrig menat att vara dum. Men jag har aldrig vetat riktigt vem jag själv är, jag har aldrig riktigt vetat hur jag ska behandla andra eftersom jag själv blivit behandlad som om jag vore ett monster. Så än en gång, förlåt mig.
Ligger just nu i min säng och mina tankar bara flyger runder. Jag vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra. Ingenting blir bra och jag är så fruktansvärt trött på att ha det såhär. Jag vill kunna leva ett normalt liv som alla andra. Utan piller som jag tar morgon och kväll. Utan min panikångest och svimningar. Utan mina suicidtankar. Utan min depression. Utan att alltid behöva må skit. Utan att alltid bli behandlad annorlunda bara för att jag har mina "problem". Jag vill vara fri. Helt fri. Från allt. Det är min dröm.

Borde jag ge upp? Eller borde jag kämpa vidare?
Jag är förvirrad.
..
Jag ser säkert ut till att må bra på utsidan.
Men på insidan är jag helt förstörd."

25 maj 2011

...

Klockan är 23,45. Jag sitter i soffan och väntar på att dottern ska somna uppe i sin säng.
Helst skulle hon vilja sova med mig, i soffan eller i hennes säng, just nu är hon arg och besviken för att jag sagt nej... Jag kan nästa ta på hennes ångest och jag vet att hon hade somnat bums om jag sovit hos henne. Been there... done that...  Men just i dag är jag ego... Jag kan inte somna/sova som en ostbåge i soffan, utan möjlighet att röra mig. Sist jag gjorde det så vaknade ischiasen till liv... Just i dag ska jag försöka stå på mig...

Hon vill bli inlagd. Typ.
Kanske är det en bra idé. Joxet är att ingen av oss kan följa med och "bo" där med henne.. Då måste hon fixa det själv...

24 maj 2011

TACK CAROLA för tipset!

Än en gång har jag fått bekräftelse på hur viktigt och bra det är att läsa andras bloggar. Bloggar som innehåller VIKTIG information. Tack vare att jag letat runt, och bl a hittat hem till Carola, så inser jag att jag inte är ensam. Att vi kan hjälpa varandra!

http://www.sjalvhjalppavagen.se/default.asp
Klicka på bipolärt t ex. Tänk er in i dotterns situation.

Tänk om skolpersonal och andra vetat om denna siten... Måste tipsa dem... Kolla här:
http://www.sjalvhjalppavagen.se/template01.asp?level=4&sorting=1&sitekey={0AA56B5B-7B76-42B0-A706-9060AAF76BBA}&pagekey={18B057BC-DCDF-4B20-8F1D-E4F002D376C6}

Läkarbesök på 10 min.

Det kan väl egentligen inte kallas för besök. Snabbvisit, typ, läkaren var snäll och tryckte in oss mellan två andra patienter. Men vi fick ordnat vad vi skulle, dottern var ändå inte på prat-humör.Medicineringen var dagens samtalsämne, Sertralinen höjdes, får väl se vilken effekt det har.

Sedan vi pratade med dottern om att avsluta/ta en paus i stundierna så har han sett lite gladare ut, hon har t o m varit ute med kompisarna :). Nu ska vi bara få skolpersonal och andra att förstå vårt val. Vi förstår deras oro över att hon faktiskt inte ens har grunskolebetyg, men detta handlar inte om att vi nekar henne utbildning. Men vi orkar inte just nu... Nu får det bli en paus.

19 maj 2011

Ett viktigt beslut är taget.

Nu återstår det bara att se om detta är bra eller om det blir helt fel. Eftersom jag inte litar på min egen förmåga att ta bra beslut så håller jag andan ett tag...

Jag antar att det kan se ut som om vi ger upp en av våra viktigaste matcher, att vi lägger oss.
Men efter flera års kämpande, så klart framför allt för dottern-men också för oss andra, så känner vi att det är dags. Vi låter dottern få en paus från skolan.

Så länge våra barn går i grundskolan så har de skolplikt. Detta innebär att vi som föräldrar är skyldiga enl lag att få iväg dem till skolan-oavsett vad. Och detta har vi gjort. I 10 år, från och till.
Vi har dragit iväg en gråtandes, panikslagen och förtvivlad dotter. Burit in henne i bilen, spänt fast bältet och kört iväg.  Hon skrek och grät av förtvivlan. Väl framme på skolan så bar jag in henne och lämnade över henne till en lärare som tittade in i mina tårfyllda ögon och sa :" detta gör hon bara för att visa sin makt över dig. Hon måste lära sig att man inte bara kan bli hemma med mamma. Mamma måste jobba, och hon måste vara i skolan".
Det kändes som om jag burit in min egen dotter till sin avrättning... Jag körde till jobb... och bröt ihop. Jag sov hela arbetspasset, alldeles knäckt. Mina arbetskamrater bäddade åt mig i soffan och pysslade om mig.
jag svek henne.

Detta var bara början.
Då gick hon i andra klass... Ingen i skolan förstod. De såg en viljestark, envis och arg liten tjej. Jag såg en flicka som inte sovit på hela natten pga att huset kunde brinna ner om hon somnade. Kanske drabbades vi av en jordbävning, och då måste hon eller jag vara beredda på att ta oss ut.
En liten flicka full av nojjor och ångest. Som visade sin ångest med ilska. Hon grät sällan.

Detta var bara början...

17 maj 2011

Läget just nu.

Nätterna tillbringar dottern och jag på varsin soffa... Det är obekvämt och kroppen ömmar, men ångesten är stor hos dottern och , som vanligt i downperioderna, nätterna är värst.
Helt ärligt så kan jag bli väldigt irriterad på hela situationen och bli sååå egoistisk... Tycker väldans synd om mig själv för att jag ska behöva sova i en obekväm soffa, ibland delar jag den dessutom med Jacob...
Dottern blir ibland tar dottern åt sig, blir ledsen och ber om usräkt för att hon finns till och för att hon orsakar allt detta besvär. Försöker få henne att förstå att det är absolut inte HENNE som jag är irriterad och ledsen på, det är situationen i sig. Att vi överhuvudtaget befinner oss i denna situation.
I tio år, 2-3 ggr/år, upprepas detta i några veckors tid. Inget nytt alltså...

14 maj 2011

Kollar runt på andra bloggar.

Fick tårar i ögonen när jag läste något som ständigt återkommer i olika bloggar: att folk inte kan förstå. Att de faktiskt tror att suicidförsök är ett försök att få uppmärksamhet.... att vi överdriver när vi berättar om vår rädsla.
Ett suicidförsök kan är ett försök att ta sitt liv. Ett rop på hjälp. En önskan att inte behöva leva längre.
"Men X ser ju ut att må bra för det mest, klart att hon inte vill dö". Nej, hon vill inte dö, men inte heller leva... inte med allt vad detta livet innebär.
Att inte vilja leva innebär inte att man är missnöjd med sitt liv, så enkelt är det inte. Döden lockar inte på det sättet. Men livet är så smärtsamt att man bara vill somna/försvinna för att slippa vakna upp till en ny dag som gör lika ont.

SÄG ALDRIG till en mamma att hon ska ta et lugnt, att dottern/sonen säkert bara hotar. Hotet kan bli till verkliget, vem kan förlåta sig själv då... Vem vågar nonchalera ett "hot"??

Om inte JAG, som mamma/pappa, hjälper och tar mitt barn på allvar... vem i hela friden ska då göra det? Mitt barn = mitt liv.

En stor kram till alla er därute som i förtvivlan upplevt samma rädsla och känsla av hopplöshet och otillräcklighet.
Och en lika stor kram till alla er därute som stöttar och finns där.

Till alla er som inte ens VILL förstå: suck, ni är inte värda min tid

10 maj 2011

Tänk om alla kunde förstå...

video lånad från you tube och wannabenormal.com

Tack http://mammacarola.blogg.se/ för tipset.

Nu vill dottern inte mer...

Alla som vet vad bipolär sjukdom innebär, vet att livet består av höga berg och djupa dalar. Visserligen kan man kanske tycka att livet alltid innehåller toppar och svackor-men dessa berg är så otroligt höga, och dalarna så ofantligt djupa. Så djupa att man inte tror att man någonsin ska kunna ta sig upp.

Dottern brukar falla ner riktigt djupt 2-3 ggr om året...riktigt djupt. April och maj är inte mina favoritmånader, då brukar min älskade dotter må som sämst.    Så även i år. Jag har bara väntat på det.

Nu vill hon inte mer. Hon vill inte må så här mer, vill inte kämpa mer. Vill inte leva mer.

Jag mår illa och kräks. Min mage knyter sig, kroppen blir iskall och det känns som om hjärnan krymper. det spänne och värker i huvudet och jag får ont i käkarna för att jag biter ihop så hårt.
Jag är rädd. Alltid lika rädd. Rädd för att det ska bli som det brukar, eller ännu värre.

Genast börjar hjärnan jobba. Måste fixa, måste ordna, måste rätta till och måste hjälpa. Måste få henne att må bättre, att se att livet är värt att leva. Att hjälp finns, att vi finns där för henne.
Men tänk om det inte räcker.

3 maj 2011

Dissociationsstörningar

http://www.funktionellasymptom.se/#/anfall/4541247140

Sedan en vecka tillbaka har dottern haft sina svimningar/blackouter varje kväll, ibland upp till tre gånger. Några gånger har hon dessutom tappat funktion, dvs känsel och stadga, i ben och fötter. Inte nog med svimningarna i sig framkallar en hel del ångest, det är inte lätt att vara tillfälligt förlamad i 2- 10 timmar. Tänk er att inte kunna gå på toaletten själv... när man är 17 år...

Svimningarna kommer när dottern är låg. Av svimningarna blir hon "lägre"... Den där kända cirkeln är ett faktum. Var är början och var är slutet? Hur löser vi detta? När ska de ge oss/henne riktiga strategier för att reda ut detta??

SUCK