Förra veckan var uppåt värre.

Idag pratar dottern om inläggning, om hur jobbigt livet är och att inte orka mer.
Det är verkligen bergoch dalbana det här.

Dissociativ motorisk störning

Sommaren 2009 började dottern plötsligt svimma utan anledning. Till en början trodde vi att det berodde på blodtrycket eller något annat medicinskt, men vi upptäckte ganska snart att hon svimmade även liggandes i sängen.
Under frånvaroattackerna var det omöjligt att väcka henne, även om vi smärtstimulerade henne. Efter ett tag blev attackerna längre och hon fick kramper under tiden, senare kom problem med känsel-, och synbortfall efter anfallen.

Nu är dottern utredd på längden och på tvären och är friad rent somatiskt. Hon har gått med EEG och EKG, har röntgats och tagits prover på.
Problemen anses vara ångest-relaterade, men dock helt omedvetna. kroppen och hjärnan stänger liksom av när den är trött.

Medicineringen mot bipolärt syndrom har hjälpt. Anfallen är färre, men försvinner inte helt, tyvärr hindrar de henne i mycket. Hon vågar bla inte cykla, vara ensam.

Anfallen är besvärligast när de kommer under en manisk period. Då är hon tuff och vågar ev
t om gå hem ensam från stan. Detta har resulterat i att hon t ex har vaknat upp i en snödriva efter 20 min och varit kall och våt. Fasan är ju att hon ska råka illa ut om detta inträffar på fel ställe...

Att behöva dra samma berättelse... om och om igen...

Var på nytt läkarbesök med dottern. Eftersom förra läkaren slutade för ett tag sedan så behövdes ett nytt besök för att förnya recepten.
SUCK...

Var ganska positiv i sinnet när vi kom dit, läkaren är omtyckt av kollegerna och psykologen pratade väldigt gott om personen i fråga. Jag visste ju att han troligtvis förberett sig väl inför besöket genom att läsa journaler etc.
Jodå... Kan man ju tycka... eller tro.

För att göra en lång berättelse kort så... jag gillar inte människan. Det kändes som om han ifrågasatte diagnoserna som dottern redan fått. Ett tag var jag rädd att han skulle vägra skriva ut medicinen :(. Vi fick honom att förstå att vi slagits mot hjärnspöken och ångest ganska länge nu och hade nog kunnat skriva felfri tenta på detta ämne, och han backade rejält. Hans lite överlägsna stil blev ganska ursäktande mot slutet av vår tid i det där unkna rummet. Kanske var det blixtrarna från mina mörka ögon, mina slängar med mediciska termer och min iskalla röst som fick honom att ändra sig. Kanske var det för att min dotter förklarade att hon faktiskt inte var intresserad av att ta rävgift om hon inte behövde. "Men ska jag överleva, så måste jag nog ha rävgiftet ändå..."

Men under besöket hann jag känna av den där känslan in magen... Den där klumpen, den där iskalla klumpen av oro och förtvivlan. Fan att han lyckas locka fram den... har inte känt den på detta viset på ett halvt år nu. Fan att han lyckades. På 10 min.
FAN

Hypomani.

Just nu lever livet. Det är fester, mycket kompisar och gränserna suddas ut. Hon ter sig mer och mer självständig och klarar för tillfället i princip-ALLT. Pengarna slösas, omdömmet sviker och mamma försöker att hålla modet uppe, man hoppas liksom på att detta är ett friskhetstecken och inte en hypomanisk-period.
Men allt för ofta slutar dessa perioderna på samma sätt. I en djup dalgång. Humöret blir lågt, tankarna mörka och kompisarna färre.

I dessa perioder kan utomstående tycka att hon är en "normal" tonåring. Ja, hon är normal... Men utan gränser. Utan gränser och omdömme är man sårbar. Man kan skada sig själv och andra. Man kan råka riktigt illa ut.
Hon är impulsiv. Impulsiv med stort I. Vi har lärt oss att välja våra konflikter, att lägga energi på det viktiga i livet. Men det är svårt. Sjukdomsinsikten är svag.
Hon är ett barn. Men inte så länge till i myndigheters ögon.